Språket maktens horor använder…
”DEN REGELBASERADE VÄRLDSORDNINGEN” – ETT NARRATIV FÖR ATT STYRA VÅRA TANKAR 😵💫🇸🇪
Vi möts dagligen av politiska tal, debattartiklar, nyhetsinslag och expertkommentarer som alla har en sak gemensamt: de handlar inte bara om att informera, utan om att forma hur vi tänker. Ett av de tydligaste exemplen på detta är frasen ”den regelbaserade världsordningen”, ett uttryck som Sveriges statsminister Ulf Kristersson ofta använder.
Vid första anblick kan det låta som något neutralt och tekniskt: vem vill inte leva i en värld som bygger på regler? Men vid närmare granskning blir det tydligt att uttrycket inte beskriver ett faktiskt regelverk. Det är inte en juridisk term från FN-stadgan eller någon annan folkrättslig text. Det är i stället ett narrativ – en berättelse – som används för att framställa västvärldens egna intressen som universella sanningar.
När USA, EU och NATO talar om den ”regelbaserade världsordningen” menar de i praktiken: de regler vi själva formulerar och tolkar, när det passar oss. Länder som Kina, Ryssland och andra kritiker säger öppet att detta inte är internationell rätt, utan västliga specialregler. Och i viss mening har de rätt: Irakkriget, Libyeninterventionen och andra konflikter har genomförts utan FN-mandat, men ändå försvarats i narrativets namn.
Narrativ som styrmedel
Det intressanta är inte bara vad uttrycket betyder, utan varför det används. Politikens och mediernas språk är fyllt av sådana ord. Orden är inte slumpmässiga – de är noggrant valda för att väcka känslor, rama in verkligheten och upprepas tills de upplevs som självklara.
Det är just här propagandans kärna finns. Propaganda betyder i grunden ”att sprida” – men i modern bemärkelse handlar det om upprepning av särskilda budskap, tills de blir så invanda att de inte längre ifrågasätts. Därför är det ingen tillfällighet att nyheter, samhällsdebatter och politiska tal är så lättillgängliga. Utan medier som sprider narrativet går det inte att forma opinionen.
Politiska trollord – en översättning till klarspråk
Låt oss därför göra en liten ordlista över vanliga fraser i politik och medier, och vad de egentligen betyder:
• Den regelbaserade världsordningen – västmakternas regler, inte universella lagar.
• Det fullskaliga kriget – en förstärkning som används selektivt (Ukraina, men inte Irak eller Libyen).
• Ansvarsfull politik – det regeringen själv gör, oavsett konsekvenser.
• Satsning – omfördelning eller nedskärning på andra områden, paketerad som något positivt.
• Klimatomställningen – kan betyda allt från teknisk utveckling till nya skatter; otydligt men svårt att ifrågasätta.
• Trygghetsskapande åtgärder – ofta mer övervakning eller inskränkningar av friheter.
• Välfärdens kärna – ett kodord för att legitimera nedskärningar.
• Humanitär intervention – krig som säljs in som goda handlingar.
• Collateral damage – civila dödsoffer.
• Smart sanctions – ekonomiska strypgrepp som i praktiken drabbar befolkningar.
• Peacekeeping operations – militära insatser som ibland är allt annat än fredsbevarande.
• Flexible labor markets – osäkra anställningar.
• Quantitative easing – centralbankernas pengatryckande.
• Resilience – ansvaret läggs på individen att ”stå ut” i kriser, snarare än på staten att lösa dem.
✝️☪️✡️ Religiösa trollord
• Guds utvalda – en grupp påstås stå över andra, med ”gudomlig stämpel” som inte får ifrågasättas.
• Det heliga landet – ett geografiskt område ges ”evig” rättmätighet, oavsett historia eller nuvarande befolkning.
• Den enda sanna tron – används för att avfärda och förminska alla andra livsåskådningar.
• Jihad/Korståg – krig och våldshandlingar förpackas som heliga uppdrag.
• Martyrskap – glorifiering av döden i religionens namn, för att hålla människor lydiga.
Listan kan göras längre, men poängen är tydlig: språket används för att kamouflera, förstärka eller förskjuta innebörden i politiska beslut.
Slutstriden om berättelsen
Detta är inte någon hemlighet. Svenska underrättelsechefer har öppet sagt att det sista slagfältet är kampen om narrativet, och att kriget går ”inåt mot den egna befolkningen”. Med andra ord: den verkliga kampen handlar inte bara om territorier eller resurser, utan om vem som får definiera verkligheten.
Som medborgare måste vi därför vara vaksamma. Vi måste lära oss att känna igen narrativen, genomskåda trollorden och fråga oss: Vems intressen tjänar den här berättelsen?
Först när vi blir medvetna om språkets makt kan vi bryta oss loss från de färdiga mantran som pumpas ut dagligen. Det är inte en konspirationsteori – det är helt enkelt hur makt alltid har fungerat. Skillnaden i dag är att mediernas räckvidd gör påverkan snabbare, bredare och mer påträngande än någonsin tidigare.
Så nästa gång du hör politiker tala om ”den regelbaserade världsordningen”, ”ansvarsfull politik” eller ”välfärdens kärna” – ställ dig frågan: Vad försöker de egentligen sälja in?
Vi behöver inte fler narrativ och lögner. Vi behöver ett språk som beskriver verkligheten som den är – inte som makten vill att vi ska uppfatta den. För det är som någon sa:
”Det måste bli så dumt som det behöver bli för att även de dumma ska förstå” 🍌🎭🇸🇪
(Inlägget är fritt att kopiera och dela)
