Sidor

söndag 28 april 2019

Det är inte en slump att man möts...

Jag vet att några personer tycker att jag är en psykopat, men ställ dig då frågan hur väl du känner mig egentligen? Det är väl därför personer tittar så konstigt på mig? Men vad ger dig rätten att döma mig? Med tanke på vad jag gjorde i början av april 2017 möjligtvis är det enda som jag kan tänka mig. Men andra som man pratar med vet att jag inte är någon psykopat. En psykopat har inga känslor, men kom inte och säg att JAG är hjärtlös och känslolös. Snarare är det så att det är tvärtom istället när jag umgås med andra personer och jag bjuder jättegärna på mig själv i verkligheten. Det vet dom flesta i den lilla skara som jag själv bestämt mig för att jag litar på till 150%. Och att det är besvarat från bådas håll, det kallar jag lycka det, och för att känna ett starkt band till en annan person som du gärna umgås med handlar det inte om något DNA eller något sådant. Jag har en sådan syster som jag inte har det minsta DNA till, men i mitt hjärta så är hon min riktiga syster.  Jag har fler personer i min närhet som jag kallar mina äkta vänner för, jag vet inte vad jag hade gjort utan er. En bror har jag alltid saknat sen jag var riktigt liten, men jag umgås hellre med grabbar. Av en endaste anledning, och det är att dom är lika raka mot varandra som jag själv är i grund och botten. Som min Chillenska granne och hans son, vi kan sitta och prata om allt och det som sägs mellan oss stannar där. Men en sak kan jag avslöja är att vi kom att prata om tonåren av en eller annan anledning och sen så när vi började snacka mer och mer så kryper det fram att vi bodde grannar med varandra. Och i samma ingång och till råga på allt så bodde han och sin mamma och moster ovanpå oss, lite scary är det för varken han eller jag kommer ihåg varandra, men mina föräldrar minns han så väl, speciellt min kära pappa som avled för 27 år sedan. För att vara exakt så gick han bort den 6 april 1992, och jag har berättat mycket om allt som har hänt mig under hela min livstid. Men han blev så oerhört ledsen när jag berättade allt för han, och han har en sådan enorm empati och är så ini bomben klok den mannen som bara är ett år yngre än mig. Och vi snackade om lärarna på skolan som vi gick samtidigt ihop med, och alla gamla vänner som vi känner på olika vis, och min granne och gubben har också många gemensamma vänner som jag inte har en susning om vilka det är. Och han är så mån om mig så den mannen har ett speciellt ställe i mitt hjärta han med och det är ömsesidigt. Han har hjälpt mig flera gånger utan att jag vetat om det och likaså hans son, och vad vi har skratta gott åt det hela om en kille som ställde till det lite för mig under en liten kort period som jag umgicks med under 2017. Men den grabben har jag bloggat om tidigare, och nog tusan ska man väl som grannar kunna umgås med varandra? Eller tänker jag så där konstiga tankar nu igen? 
Skulle inte tro det, du som läser umgås säkerligen med dina grannar? Men långt ifrån alla gör det av någon underlig anledning så är det ingen i mitt område som vågar umgås med mig, och då ställer jag mig den frågan som du också hade ställt dig: Vad har jag gjort dig för att sky mig som pesten? Men ingen är så snäll här i mitt område att jag finns inte för dom, förutom min granne 3 trappor ner. Men vad jag har att säga till er med denna bild så känner jag desto fler sådana här personer istället, för människan är egentligen ett själv ego.
Alla har vi våra ursäkter för något, vissa personer lovar och lovar men håller sällan det som säger. Och det är sådana människor jag håller på att rensa ut från min ryggsäck som börjar bli alldeles för tung nu för mig att kunna orka bära den längre till. Så där kommer mina äkta vänner in och lyfter upp mig när livet känns pest och pina som det gör för många människor i dagens samhälle. Igår så var en före detta arbetskollega som kommer hem till mig nån gång ibland och vi sitter och gör smycken tillsammans, och hon vill gärna lära sig nya tekniker som jag när det gäller den biten. Och hon ville göra en vristlänk i Paracord som jag gjort till mig själv, fast hon ville göra ett i helsvart. Men vad vi svor och skrattade och så roligt det var, men vi bestämde att nästa gång så ska jag åka hem till henne och hon bor 5 mil i en mindre ort utanför Växjö. Och jag har aldrig varit hemma hos henne så det ska bli jättekul och få komma hem till henne, det är ju inte alltid bara en som ska åk till den andre hela tiden, och jag sa till henne att jag har lite dåligt samvete för att det är ALLTID hon som kommer in till Växjö, så då bestämde vi när det är någon helgdag i maj månad ska kommer jag hem till henne och vi sitter och gör våra smycken. Men vi har så mycket och prata om varje gång vi träffas, så det blir mer snack än vi gör smycken. Men jag hade räknat lite fel på meterna till hennes vristlänk men det blev till ett armband som ser ut så här:
Men för att göra det för första gången så blev den bra, men det var lite jobbigt att göra den i svart. Men det löste sig till det bästa ändå. Och henne räknar jag i min lilla skara som inte bryr sig om vad jag gjorde då för 2 år sedan. Men hon är så otroligt gullig på alla sätt och vis, hon kommer ALDRIG tomhänt hit utan jag får massor av presenter av henne som detta jag fick igår av henne:



Inga dåliga saker som hon är så snäll och ger mig detta, men för att göra mig av med lite av min av min djungel av mina blommor så fick hon 3 stycken med sig hem till sig. Men hinken som blomman är i hade jag köpt för flera år sedan. Men det är hennes sätt att visa sin tacksamhet för att hon får komma hit så många timmar, gubben lagar mat och han satt med hela tiden i köket där vi brukar sitta och jobba lite. Det är mitt sätt att arbeta och hålla i gång dom där två grå celler jag har som drar år olika håll innanför pannbenet. Och henne känner jag som att hon skulle kunna vara min lillasyster, och jag lärde känna henne när jag arbetsprövade på ett förlag som heter Burde. Du kanske känner igen företaget men dom gör almanackor, nu så kanske du tänker "Aha", nu fattar jag vad hon snackar om Och jag var där 2014 och testade på i två gången men båda gånger så trillade jag ner igen i min kära rullstol. Men jag önskar inget hellre än att få ett jobb och jobba 25 %, sen så tryter orken på mig. Tyvärr får jag lov att säga, och en kulen decembermorgon efter jag åkt in till lasarettet så mötte jag på samma sal  som kom att bli min kära syster. Och vi har våran egentid hon och jag, och henne kan jag berätta allt för, och inte ens hon har dömt ut mig efter allt som hände då. Henne träffade jag i torsdags och lika roligt att få träffa henne, och det vi gottade oss med på Grand Samarkand var detta:




Jag fick höra av en gammal skolkamrat att hon tyckte vi var lika, men vi har samma tokroliga humor som bara fjortisar har, vi skrattar och gör bort oss titt som tätt. Som den gången när hon och jag gick i lite olika klädbutiker för hon ville gärna ha en ny blus eller nåt, men det var inget som passade henne så jag säger så här till henne: " Men då hoppar vi över det idag" och jag tog henne under armen och vi hoppade och kassörskan som plockade med några kläder bara skrattade åt oss. Och jag lovar er att hon är lika tokig som jag själv är. Det är väl därför vi trivs så ofantligt bra ihop och har så kul tillsamman. 
Så jag tror inte det är av en ren slump att vi möter olika personer som man känner ett starkt band till. Och likaså min granne som jag bor granne med nu, och jag ska inte säga vad han han kommer ihåg om min s.k kärnfamilj jag hade då på 80 och 90 talet. Men han minns mycket och berättade så mycket mer som hände efter jag själv flyttade hemifrån 1984. Han satt och lyssnade som en äkta vän ska göra på min hela historia och han berättade sitt för mig, vilket kan komma väl till pass med vad jag har i görningen som jag skrivit om innan  att jag håller på med ett stort projekt. Det är inget man gör så där i ett nafs, men det får ta den tid det tar. Men jag ser det som ett verktyg till tillfrisknande av mitt mående, själv till självhjälp. Jag har gett er ledtrådar när jag har bloggat, sen alla kort jag tar när jag är ute och kör dit näsan pekar. Och jag älskar att fotografera, speciellt himlen är så speciell i sig självt. Och ni som inte har den förmågan att se dessa änglar som faktiskt finns där uppe på himlen. Men jag lyckas ändå med att få med dom på bild så kommer några här som är så klockrena för mig men inte för alla som har den förmågan att se dom, och jag har den förmågan ochhar ALLTID haft.





















Alla har vi våra skyddsänglar omkring oss, men alla ser inte vad jag ser men vissa ser direkt det som jag ser.







Nu kanske ni förstår varför jag älskar att fotografera himlen när ni ser mina kort. Jag själv är en stolt fotograf, även att jag är skakig i mina armar så blir det så pass bra bilder som jag tar med mobilen som jag snart har betalat klart. 
Men istället för att det ska bli så långt inlägg så avslutar jag här och nu tills nästa gång jag känner för att göra ett nytt inlägg. På återseende...


söndag 14 april 2019

Hur orkar människan? Glada änkan...

Jag har stängt dörren för en person som JAG KÄNDE innan, men jag förstår mig fortfarande inte på denne person. Jag gjorde mig ovän med denna person 2016 men hur orkar en människa hålla på att fly hela tiden men jag får ändå reda på saker och ting ändå, men hur jag får min information behåller jag för mig själv. Men den som jag gjorde mig ovän med kände jag i 21 år som hade mage att ljuga för mig under dessa alla år, men det är inte bara mig hon har lurat för det är precis alla. Därför så flyr man och hittar ett nytt ställe att bo på, som den här systern som du ALDRIG talat om för någon som vi har gemensamma bekanta, jag får inte det att gå ihop. Den enda syster som du hade och hade kontakt med avled tyvärr 2016. Någon annan syster har jag inte hört talas om som du har haft någon kontakt med???
Men dina bröder som du inte har någon kontakt med dig vet jag om, så  än en gång så ljuger du så det står härliga till. Men har man inte lärt sig efter så många äktenskap som dig som försöker antagligen komma med i Guinnis Rekordbok eller nåt så kommer du ALDRIG lära dig något alls. Har man ljugit i så många år är det så svårt att sluta ljuga, det var väl därför du kallades för "Glada änkan" i en by inte så långt ifrån där jag bor nu. Du flydde en månad efter att vi blev ovänner ner till Skåne, sen tillbaka till lilla trygga byn som du bodde i innan du flydde ner till Skåne, och sen nu till Nybro. Den sista maken jag vet du var gift med som jag passade hans hund som du sa att det var din men jag hade sett ägarbeviset på hunden vem som ägde den. Ännu en lögn för mig, så vem tusan är den här märkliga systern egentligen? Eller är det som min magkänsla säger att make nr: ... står på tur fast du inte vågar erkänna att du ljuger så du tror dig själv. Men mytomaner brukar ljuga för vem som helst och och känner inga som helst skrupler förens man blir påkommen med fingrarna i kakburken. Och den maken som du var gift med sist visste inte ens om att du fortfarande har änkepension, och det håller du säkert hemligt för alla dina män. Han berättade att under den tiden ni var gifta så flyttade ni hela 9 gånger??? Och tapetserade varenda lägenhet med nästintill likadana som satt under som dom nya i satte upp. Hur i hela fridens namn orkar en människa hålla på så där övergår mitt förstånd. Och jag fick reda på en hel del av din förra make. 
Jag för min del har bott i samma lägenhet nu i över 8 år och stormtrivs här, men en sådan person har ingen ro i kroppen, vilket jag funnit sen den 3 april 2017. Funnit min egen frid fast det har hänt så mycket sen dess. Men för mig tillhör det dåtiden och det är ju i nuet jag lever och inte i dåtiden. Man har inget nytt att hämta upp där igen om det inte är till någon nytta förstås, men jag har inget kvar från dåtiden tillbaka förutom en sak som jag sörjer nåt så fruktansvärt mycket över än idag. Men vad det gäller spelar ingen roll, det är inte relevant för er att veta om jag inte själv väljer att tala om det för någon som jag litar på till 150%.
Sanna mina ord att texten stämmer så väl in, mitt nya liv började den 3 april 2017 säger jag bara, äntligen bara få vara den som jag egentligen är. Det är verklig lycka för mig det och jag gör vad som faller mig in för dagen, vill jag ut och fotografera så gör jag det. Och det har blivit en hel del kort när jag kör dit näsan pekar, och vill jag som idag bara sitta inne en dag fast det har varit så soligt ute så har jag inte haft den där riktiga orken för att ge mig ut som dom senaste veckorna och fotograferat i mängder som kan beskådas inne på Instagram där jag har ett öppet konto. Och idag så gjorde jag färdig en ny fotlänk som är gjord i bara pärlor och ser ut så här:

Och pärlorna heter Mirakelpärlor som jag köpte en gång för hur längesen som helst, men jag blev i alla fall nöjd med resultatet. Men den första fotlänken jag gjorde ser ut så här:


Här hade jag börjat för det gav mig en viss mersmak av att göra fotlänkar, den turkosa är i Paracord som jag har gjort två olika armband i.


Här är två stycken grövre som jag började på med och sen har jag inte gett mig för jag håller på med ett skärp till mig själv, och yngsta sonen önskade sig att göra ett Paracordbälte när han fyllde år i februari och jag tänkte från början att jag ska lära mig den tekniken med. Och vi gör likadana skärp men det var inte så dyrt som jag trodde det skulle bli så jag lär nog inhandla mera sånt och i olika storlekar. 

Men vi har två helt olika spännen så det är det enda som skiljer sig våra bälten åt förutom att han behöver ett lite längre skärp än mig. Men jag ska göra lite andra olika armband med det som blev över. Men så här ser framsidan ut är det kommer bli klart, och jag har ju kommit en bit som ni ser på bilden ovanför den sista jag lade in. 
Och i fredags så var jag hemma hos en väldigt gammal vän som jag lärde känna när vi var 15 år och i fredags så kom hon och hämtade mig, snäll som hon var och körde hem mig fast jag likväl kunnat ta bussen direkt hem till mig. Men hon fick ett armband som jag lagt ut på Instagram som hon så gärna önskade sig och det är också lite udda stil men väldigt vackert.
Jag visade er detta armband i mitt förra inlägg, men jag ville inte avslöja då vem som skulle få det om utifall att om hon skulle läsa min blogg. Det enda jag behövde göra med dessa Swarowskistenar var att förlänga den med en bling bling till på den. Jag kände det på mig att hon har nog lite större handled än mig så det var himla tur att jag förlängde den. Och jag fick en liten beställning av henne, men det var jag som kom med det förslaget och hennes barnbarn fyller år den 18 juli som denna lilla tjej ska få som jag ska sy. Men nu så var det tag sedan jag gjorde ett sådant smycke så jag får snällt sätta mig och titta på You Tube för och se hur man gör den. Man hinner glömma om man inte sitter och massproducerar förstås.
I torsdags så var jag till min kära pappas grav och planterade lite nya blommor och satte dit en ny ängel för den andra som jag satte dit förra året hade spruckit och hade inte hållit länge lite. Och fjärilen som jag satte dit samtidigt var helt söndertrasad så den åkte med gamla blommor som ljungen och där planterade jag ner några lökar med vinterhyacinter. Men en hade inte alla bladen vissnat på och kransarna får vara där ett tag till innan jag kastar mitt hjärta som jag lade dit innan Alla Helgona helgen.






















Dom sista bilderna vid graven där är tomt har jag frö sått förra året där under kransarna ligger tills det kommit upp lite till. Och den lilla Lönnen som jag satte ner förra året ganska så sent tar sig, vilket glädjer mig. Sen min lilla kära pruttomobil som jag inte kan leva utan, den är fortfarande min guldgruva för mina ben, och den tar mig dit där jag vill köra. Men ibland så kommer jag för nära en gatsten vid trottoaren så jag har kvaddat den lite vid sidan. Men sen att den går för sakta är en annan sak, men jag har haft den i många år nu så det är klart som tusan att det syns att jag kört med den. Men när man är inne i affärerna så får man ha ögonen överallt där jag kör, för ibland så är det så trångt mellan gångarna. Men jag tar mig fram och många blir så förvånad över hur bra jag kör med den, men dom är så lättkörda så man lär sig fort att köra den. Den är lika enkel som att cykla eller köra bil vilket man nu föredrar att göra. Men det var så fint väder hela torsdagen och jag tog över 200 bilder när jag var ute men det skulle bli åt skogen för långt om jag visar er alla jag har tagit men jag kan göra ett album som jag kan länka er till så får ni se resterande bilder jag tog. Men som sagt var så har jag ett öppet konto inne på Instagram där jag lagt ut dom flesta bilder jag tar. Som igår när jag var ute och körde i flera timmar och besökte Teleborgs slott som är så grant där, även nu innan allt blommar där uppe.























Dom sista bilderna var är jag var på väg hem och hästarna som betar i hagen ligger precis intill Polishögskolan efter Universitetet. Men jag älskar att fotografera nere i Linnéparken och runt Växjösjön, så vacker natur inpå knuten fast Växjö som Universitetsstad är ganska så stor egentligen. 
Men för att inte detta inlägg ska bli alldeles för långt så avslutar jag nu, titta och njut av mina bilder. På återseende tills jag känner för ett nytt inlägg.







Gårdagskvällens solnedgång som jag tog, jag kan säga att jag älskar min utsikt när man ser så långt bort över nästa hela stan och centrum. Högsta huset i Växjö, ICON som ligger vid Vida Arena där Växjö Lakers spelar sin hockey. Tyvärr så vann vi inte guldet denna säsong men det kommer fler...tjeingeling s länge.

Det är inte en slump att man möts...

Jag vet att några personer tycker att jag är en psykopat, men ställ dig då frågan hur väl du känner mig egentligen? Det är väl därför pers...