Om man ska exponera ”Den djupa staten”
1941 var Marcus Wallenberg styrelseordförande i Norsk Hydro. Tillsammans med IG Farben och den tyska staten beslöt man bygga en aluminiumfabrik i Heröya. Aluminium var en central råvara i den tyska krigsproduktionen - utan aluminium, inga flygplan.
Den norska exilregeringen protesterade bestämt mot fabriksbygget. Trots det gick Stockholms enskilda bank in med 11,2 miljoner i krediter.
Fabriken samägdes av Norsk Hydro, där Wallenberg alltså var ordförande, IG Farben och tyska staten. Det tyska statliga ägandet i aluminiumfabriken kom delvis från aktier som stulits av franska judar.
För den svenska regeringen var bygget inte kontroversiellt, eftersom en del av lättmetallproduktionen skulle gå till svensk industri.
– Man såg inte Sverige som en del av kriget. Beslutfattarna såg enbart till de svenska behoven, säger Klas Åmark, professor i historia vid Stockholms universitet.
1943 var minst en fjädedel av de arbetsstyrkan vid fabriken tvångsarbetare från bland annat sovjetunionen Norge och Polen. Samtidigt fanns det ett flertal svenska tekniker på plats i fabriken.
Uppgifterna kommer från rapporten “En (o)moralisk handel” , utgiven av Levande Historia.
Om Marcus Wallenberg kände till tvångsarbetet, det vet man inte. Klart är att fabriken var en nagel i ögat på både norska exilregeringen och de allierade. Och 1943 bombades anläggningen så illa att den togs ur drift.
Näringsliv24/TV8
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar