De som styrt Sverige de senaste decennierna, socialdemokrater, moderater, centerpartister, liberaler, kristdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister, bär tillsammans ett historiskt ansvar. Det är deras beslut som fört landet hit. Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt och andra ledande gestalter lovade trygghet, välfärd och sammanhållning. I stället ser vi idag gängkriminalitet som river sönder städerna, parallella samhällen som växer fram, en demografisk utveckling som på sikt hotar både välfärdsmodellen och den nationella gemenskapen.
Massinvandringen, genomförd utan långsiktig plan och utan respekt för folkets oro, har saknat motstycke i vår historia. Ingen annan generation av politiker har så lättvindigt öppnat landets portar och samtidigt stängt ögonen för konsekvenserna. Och nu, när resultatet inte längre kan förnekas, blir frågan oundviklig: tänker de själva på det?
När Fredrik Reinfeldt sluter ögonen om kvällen, hör han då fortfarande sina ord eka, att Sverige tillhör de som kommer hit? När Stefan Löfven ser sina bonusbarnbarn, undrar han då vilken verklighet de ska växa upp i? När de samlas i sina egna villor, på sina sommarställen, i sina trygga enklaver, ställer de sig då frågan: ”Hur kunde vi låta detta ske?”
Det politiska arvet de lämnar efter sig är inget annat än ett svek. Ett svek mot de människor som trodde på deras ord, ett svek mot de generationer som nu tvingas växa upp i ett Sverige där våldet blivit vardag och där sammanhållningen slits isär.
Och kanske är det just där den största frågan bränner: känner de någon gång ånger? När de ser sprängda husfasader på nyheterna, när de läser om ännu ett barn som skjutits ihjäl, när de hör äldre människor berätta om otrygghet i sin egen stadsdel, frågar de då sig själva: ”Det kunde ha varit annorlunda. Vi kunde ha valt en annan väg.”
För historien kommer inte att glömma. Den kommer att ställa frågan åt oss alla: hur kunde ett helt politiskt etablissemang svika sitt eget land?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar