Kognitiv dissonans är ett fint ord för något väldigt enkelt:
Det är när hjärnan säger ”Oj då, det där passade inte in i min världsbild” och man får lite svindel inombords.
De flesta försöker då rädda situationen genom att blunda, förneka eller hitta på ursäkter.
”Nä, det kan inte vara sant, för då måste jag tänka om, och det orkar jag inte.”
Jag funkar tvärtom. När något skaver vill jag veta varför. Jag vrider och vänder, gräver och frågar – ibland så mycket att folk tycker jag är jobbig. Men hellre jobbig och vaken än bekväm och lurad.
Problemet är att det är bekvämt att leva kvar i lögner. Det är varmt och skönt där inne, lite som att ligga kvar under täcket en kall morgon. Men precis som med morgonens snoozeknapp – till slut måste man upp.
Så, kognitiv dissonans är egentligen inget farligt.
Det är bara hjärnans sätt att säga: ”Grattis, du är på väg att lära dig något nytt.”
Frågan är om du tar chansen – eller kryper tillbaka under täcket.
Kognitiv dissonans – när sanningen gör ont
Det är när du hör något som krockar med det du alltid trott, och hela hjärnan skriker: ”Nej! Det där kan inte stämma!”
Då har du två val:
- Blunda och fortsätta som vanligt.
- Öppna ögonen och riskera att behöva tänka om.
De flesta väljer det första.
Jag väljer det andra – även om det skaver. För sanningen försvinner inte för att man vägrar titta på den.
Kognitiv dissonans:
När sanningen knackar på, men du hellre spikar igen dörren än öppnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar