Tycker du att det är rätt som polisen gör?

 Minns ni Instruktion 291? En intern order inom polisen 2015–2016 att inte redovisa signalement om gärningsmän kunde uppfattas som ”främlingsfientligt”. Svenska folket skulle skyddas – inte från brotten – utan från sanningen om den stora lögnen för medborgarna.

Instruktionen kom upp efter övergreppen på festivalen We Are Sthlm. Hundratals flickor utsattes, men polisen teg medvetet. När sanningen kom fram var skadan redan skedd. Förövarnas bakgrund sopades undan för att passa narrativet…

Ta Brå: 2005 slutade man helt redovisa statistik över brott och ursprung. I över ett decennium fick svenskarna höra att ”sådana data inte finns” – trots att det fanns internt. När rapporten kom 2017 visade den enorma skillnader. Man undanhöll sanningen för svenska medborgare.

Eller SCB: Under lång tid vägrade man bryta ner sysselsättningsstatistiken på ursprung, trots att skillnaderna var avgörande. När siffrorna till slut kom fram blev det en chock – gap på tiotals procentenheter mellan inrikes och utrikes födda.

Migrationsverket: Kostnaderna för migration presenterades i putsade versioner. Fullständiga kalkyler hölls inom en liten krets i Regeringskansliet. Offentligheten fick höra ”det kostar inte så mycket”. I verkligheten rörde det sig om tiotals miljarder årligen.

Public service – SVT och SR – har i årtionden konsekvent undvikit att redovisa signalement eller bakgrund. Än idag mörkar man. MSM i stort har gjort likadant: tonat ner, använt omskrivningar som ”explosion” istället för bomb, kallat grova brott för ”felskjutningar”, pixlat gärningsmän om de haft migrationsbakgrund, och systematiskt suddat ut kopplingar mellan brott och verkliga förhållanden. Allt för att hålla bilden intakt. 

Och det finns ju oändligt med fler exempel.

När alternativa medier började ta upp det man teg om, blev strategin ”tig ihjäl” eller ”stämpel som hatsajt”. Samma sak när bloggare och debattörer visade statistik från myndigheterna själva. Att tala klarspråk var värre än själva brotten.

Polisen Peter Springare blev anmäld, uthängd och hånad när han talade om hur brottsbelastningen såg ut i Örebro. Flera poliser har vittnat anonymt om pressen att inte ”framhäva fel bakgrund”. Och många journalister blev tystade, mobbade eller satta i den berömda frysen på DN t ex. Budskapet var tydligt: håll käften. Sånt här pratar vi INTE om, folket kan inte få veta.

Och medan man mörkade gick utvecklingen sin väg:

•Växande gängbrottslighet.

•Otrygga offentliga miljöer.

•Exploderande välfärdskostnader.

•Ett samhällskontrakt som sprack.

Det mest destruktiva var inte brotten i sig – utan lögnen. När verkligheten inte stämmer med vad makten säger, dör tilliten. Och utan tillit faller fundamenten. Men det var viktigare att ljuga än att folk skulle förstå.

Instruktion 291 blev därför en symbol. Inte bara för polisens mörkläggning, utan för hela epoken där staten, myndigheter och media höll svenskarna i okunskap – för att skydda en havererad politik.

Idag pratar makten lite mer öppet – men först när problemen blivit omöjliga att sopa undan, och man undviker att prata om de fulla konsekvenserna fortfarande. Då är det för sent. Tilliten är borta. Folk ser att de blivit lurade i åratal. Att nu låtsas som att man alltid ”tagit problemen på allvar” är inget annat än rent hån.

Instruktion 291 är inte bara en pinsam fotnot – det är en påminnelse om hur makten ljög medvetet. Demokrati kräver sanning. Och när staten, myndigheter och media i åratal förvandlade sig själva till propagandamaskiner – då gjorde man svenskarna till undersåtar, inte medborgare.