Historieböcker

 Utdrag ur Svenska historieböcker, år 2085

År 2025 tog staten över barnens medicinska bestämmande. Föräldrarna gjorde inget motstånd, de hade redan blivit indoktrinerade att tro att det var för allas bästa.

Åren innan hade man skrämt upp befolkningen med en pandemi vars dödlighet var 0,01 procent. Media och staten propagerade oupphörligt för vaccin, ett vaccin som visade sig göra många sjukare. Samtidigt infördes vaccinpass, ett statligt kontrollverktyg som majoriteten godtog i tron att det handlade om trygghet. De få som sa nej stämplades som antivaxxare och hängdes ut av sina egna grannar.

Parallellt pågick en annan utveckling: staten arbetade för att förvilla om könsidentiteter. De sa att det fanns 72 kön. Föräldrar överlät barn åt myndigheter att operera bort friska kroppsdelar och ge barn experimentella hormonbehandlingar, som ledde till benskörhet, sterilisering och andra livslånga skador. Allt detta skedde under täckmanteln ”allas lika värde”. 

När en motståndsrörelse, kallad Dumpen, försökte avslöja pedofiler som fick härja fritt på skolor, idrottsföreningar och sociala medier där barn fanns, då ställde sig staten och media på förövarnas sida och fördömde rörelsen för att ”förstöra människors liv”.

De äldre placerades på institutioner där de matades med 10–15 mediciner om dagen, fick mat sämre än på fängelser och utsattes ofta för övergrepp.

Samtidigt betalade svenskarna världens högsta skatter, men pengarna skickades bort under täckmanteln av att vara en ”humanitär stormakt”. Under samma tid hade landet ett av de högsta antalet skjutningar i Europa.

Mitt i allt detta gick folk och röstade vart fjärde år i tron om förändring, de visste inte att alla politiska partier var styrda av samma entitet. 

Vi vet nu att de inte förstod bättre då. Befolkningen hade tappat både ryggrad och själ. De flesta var medicinerade, skuldsatta och beroende av myndigheter. Botten var nådd.

Men där någonstans, började förändringen. Folket vaknade ur sin dvala, reste sig och det stora skiftet tog sin början…

Text: Emma Ståhl