Livet som ett får 🐑

 Livet som ett får..

Det finns en särskild sorts människor som alltid verkar stå redo i kulisserna att..

Men..

De gör inte jobbet själva.

De gräver inte.

De ifrågasätter inte sina egna övertygelser.

De följer strömmen, går dit vinden blåser, lever i minor leagues av medvetenhet, men så fort någon annan stiger fram och säger “Det här är fel, och jag står för det”… Då jävlar vaknar de!

Då blir de högljudda.

Då blir de uppblåsta.

Då blir de kritiska, inte för att de har något att tillföra, utan för att din existens i sig blottar deras passivitet..

De som säger emot de som.. Gör det oftast av tre huvudorsaker

Du påminner dem om allt de själva undviker

När du tar ansvar, när du gör jobbet, när du förbättrar dig, när du ser igenom dimridåerna, då blir du en levande spegel.

Och den spegeln är skoningslös!

Du visar vad som är möjligt.

Du visar vad som krävs.

Du visar att förändring inte är magi, utan disciplin, mod och ansvar.

Och det får dem att känna sig mindre.

Inte för att du förminskar dem, utan för att de själva krympt genom år av undvikande, ursäkter och bekväma lögner..

Så istället för att växa… Så försöker de dra ner dig till deras nivå!

Den som inte orkar resa sig välter gärna den som står, det är sen gammalt..

De lever på illusioner, som du sliter itu..

Många människor har byggt hela sin identitet på sådant de aldrig har granskat..

“Så här är det.”

“Så här gör man.”

“Det har alltid varit så.”

“Det där är konspirationer.”

“Så där får man inte tänka.”

Det är färdiglagade idéer, förpackade som trygghet.

När du ifrågasätter, när du bryter mönster, när du vägrar blint följa, då uppfattar de det som ett hot.

Inte ett hot mot sanningen, utan ett hot mot deras världsbild, deras självbild och värst av allt... Deras bekvämlighet!

Så deras reflex blir att försvara illusionen, även om det innebär att attackera någon som försöker hjälpa.

Många försvarar hellre sin lögn än accepterar den smärtsama sanningen..

De vill ha resultat direkt! Utan att processen....

Det här är kanske den mest bitterljuva sanningen.

Folk älskar resultaten av förändring…

…men hatar processen som leder dit.

De vill ha styrka utan träning.

Klarhet utan introspektion.

Frihet utan ansvar.

Visdom utan smärta.

Sanning utan risk.

När du visar att processen är det som formar människan, och att det inte finns några genvägar, då känner de sig avslöjade..

De inser att de inte gör vad som krävs.

Och istället för att erkänna det… Projicerar de.

Istället för att fråga..

“Aha, hur gjorde du?”

säger de:

“Du tror du är bättre än alla andra!!”

Istället för att säga..

“Jag behöver ta tag i mig själv.”

säger de..

“Äh du överdriver!”

Istället för att lyssna säger de emot, inte för att de har rätt, utan för att de är rädda för vad som händer om du har rätt..

Det tragiska är detta

De som säger emot, tror ofta att de är rebeller.

Att de "tänker själva".

Att de “inte låter sig luras”.

Men i verkligheten är de bara immunförsvaret i ett sjukt samhälle, tränat att attackera varje frisk cell som försöker hela organismen.

De försvarar systemet som förstör dem.

De skyddar lögner som håller dem nere.

De angriper den som försöker visa en väg ut.

De vägrar att se!

Och ja, det är tragiskt.

Men det är också förutsägbart.

Och en som förstår detta slutar ta det personligt.

Man inser att motståndet inte handlar om dig, det handlar om deras oförmåga att möta sig själva.

Du är katalysatorn.

Du är triggret.

Du är ljuset som deras ögon inte är redo att titta rakt in i..

Så vad är livet som en sådan person?

Det är ett liv av konstant undvikande.

Konstant självbedrägeri.

Konstant kamp för att hålla ihop en värld som ständigt spricker i fogarna.

Det är ett liv där varje ny sanning känns som ett hot.

Där varje modig människa känns som en konkurrent.

Där varje steg av någon annan upplevs som ett fall för dem själva..

De lever i en bubbla där trygghet är viktigare än verklighet.

Där bekvämlighet är viktigare än utveckling.

Där tystnad är lättare än att stå upp.

Och ironin?

När verkligheten slutligen hinner ikapp, när det du sagt i åratal visar sig stämma, kommer de ofta vara de första att säga...

“Jag visste det.”

“Det var ju uppenbart.”

“Jag har alltid tyckt så.”

De minns aldrig hur mycket de själva kämpade emot.

För de kämpade aldrig mot dig..

De kämpade mot sanningen du bar på!

Och sanningen vinner alltid till slut.

Det gör bara ont innan.

Sist men inte minst, källa på det..?!