När fred blir något dåligt

”FREDEN  - NU MED VARNINGSTEXT

När Finlands president Alexander Stubb högtidligt förkunnade att finländare och européer nu måste “förbereda sig för freden i Ukraina”, då hördes ett nästan kosmiskt gnissel när Europas logik gjorde en helomvändning – eller snarare, skar rakt in i sin egen svans.

Förbereda sig för freden. Smaka på det, långsamt.

Inte för kriget, nej. Det behövdes aldrig någon mental mobilisering för den delen – kriget var lika självklart som att kaffet är dyrt och att byråkratin i Bryssel alltid hittar nya papper att fylla i. Kriget kom, och Europa nickade: “Jaha, okej. Kör.”

Men freden – detta tillstånd som civilisationer brukar kalla målet, idealet, drömmen – nej, det är tydligen en så främmande idé att man måste vänja folk vid den. Som om fred är någon vågad ny diet, eller ett experimentellt konstprojekt från Berlin: “Vi får se om det fungerar, men var beredda på biverkningar.”

Stubb talar om fred ungefär som om han presenterade en riskabel medicinsk behandling.

Det är nästan som att Europas ledare är mer rädda för stillhet än för stridsvagnar.

Krig kräver ingen förberedelse

– men fred kräver krisrespons, kommunikationsstrategi och kanske till och med ett glas vatten.

Så djupt har vi sjunkit i den politiska absurditetens träsk.

I slutändan låter det som om Europa nu måste väckas ur sin självförhärligande militärromantik och lära sig något revolutionerande:

Att fred inte är ett hot, inte en belastning, inte en skandal.

Men tydligen:

I dagens Europa är freden det mest destabiliserande man kan föreslå.