Polismyndighetens vänsterorienterat identitetspolitiska mångfaldsfokus i rekryteringen fortsätter i oförminskad styrka under den nya regeringen. Inom myndigheten finns tongivande krafter som vill skruva upp tempot ytterligare. De väljare som hoppats på en förändring i motsatt riktning riskerar bli besvikna.
Trots Polismyndighetens storsatsning på att skapa en poliskår där hudfärg prioriteras framför duglighet – bland annat genom sänkta intagningskrav till Polishögskolan och så kallad positiv särbehandling – speglar inte de polisanställda rasbiologiskt inte fullt ut hur Sverige ser ut demografiskt. Endast 7 procent är icke-vita.
LÄS ÄVEN: Slöjkvinna är Malmöpolisens nya modell
Det är långt under ambitionsnivån där befolkningen i Sverige till följd av en i ett internationellt perspektiv extremt liberal migrationspolitik idag har en etnisk mix där var tredje invånare har utländsk bakgrund och en betydande andel av dessa från lågutvecklade länder i tredje världen.
Den här upplevda underrepresentationen har Polismyndigheten dragit med sedan 2015 efter att tidigare ha sett en stor ökning av migranter i kåren i takt med de sänkta kraven. Men nu har man nått en platå där det knappast går att sänka kraven ytterligare, i synnerhet inte i beaktande av de enorma utmaningar man nu står inför med en skenande invandringsrelaterad grov gängkriminalitet.
Ifrågasatt mångfaldspolicy
Kritiker har länge ifrågasatt Polismyndighetens ambitioner i det här avseendet som man menar har en tydligt vänsterorienterad identitetspolitisk slagsida. Något som man menar rimmar illa med att myndigheter ska vara politiskt oväldiga.
Man ifrågasätter om inte kompetens bör fortsätta ha högre prioritet än kön och hudfärg vid rekrytering och menar att verklig mångfald borde handla om andra saker än pigmentering och kromosomuppsättning.
Motsvarande policyer finns också inom andra delar av den offentliga förvaltningen men en kvalitetsförsämring hos just poliskåren anser många är särskilt allvarlig och sätter hela rättssamhället i gungning.
Hos den liberalborgerliga väljarkåren i allmänhet och den socialkonservativa dito i synnerhet har det funnits starka förväntningar på att ett regeringsskifte skulle innebära förändringar av Polismyndighetens rekryteringspolicy bort från de senaste decenniernas fokus på hudfärg och tillbaka till traditionella egenskaper som ansetts centrala för att bli en bra polis.
Ingen förändring med ny regering
De väljarförhoppningarna har dock kommit på skam, i varje fall om man ska tro vad Tidöpartierna skriver i budgetpropositionen för 2023 om att ”andelen anställda i staten med utländsk bakgrund ska öka på alla nivåer”. Det här är något som polisledningen tagit fasta på för sitt framtida fortsatta mångfaldsarbete vars grunddrag man redogör för i myndighetsorganet Polistidningen.
Här försvarar man ett vidmakthållet fokus på hudfärg i pesonalrekryteringen med hänvisningar till boken ”Polisvetenskap – en introduktion” författad av Otto Petersson som anger fyra skäl till varför detta bör prioriteras hos poliskåren:
1. Kompetens – personer med icke-vit hudfärg har enligt Petersson andra kunskaper och perspektiv än den etniskt svenska majoritetsbefolkningen. exakt vilka kunskaper och perspektiv hämtade från länder som Somalia och Afghanistan som är eftersträvansvärda att få in i den svenska poliskåren preciseras inte.
2. Förtroende – enligt Pettersson kan migranter bara känna tillit till polisanställda som har samma hudfärg, religion och ursprungsnationalitet som de själva.
3. Rättssäkerhet – Petterson anser att etnisk mångfald inom poliskåren leder till större vidsynthet och minskad risk för diskriminering. Påståendet motsägs dock av samstämmig forskning som fastställt att svenskar toppar den internationella listan beträffande vidsynthet och frånvaro av trångsynta rasistiska föreställningar samtidigt som sådana är extremt utbredda i många av de länder där flertalet migranter i Sverige har sitt ursprung.
4. Demokrati – polisen har i egenskap av statlig offentligfinansierad myndighet enligt Petterson ett tillgänglighetsansvar att suga upp arbetslösa migranter som inte lyckas få jobb på den privata arbetsmarknaden, ett ansvar som trumfar uppdraget att sörja för att Sverige har bästa möjlig poliskår.
Vill undanröja hinder
Otto Petersson chefar vid sidan av författandet för kulturfrågor på Polismyndighetens personalavdelning där han kan utöva stort inflytande över att implementera sina mångfaldsidéer i den konkreta rekryteringsprocessen. Han förklarar för Polistidningen varför han inte lyckats bättre de senaste åtta åren med att få upp hudfärgsvariationen i kåren ytterligare.
Samtidigt som andelen av befolkningen med migrantbakgrund ökat från 25 till 30 procent har motsvarande ökning inom poliskåren stannat på blygsamma 1 procentenhet till 7 procent. Det ses som ett misslyckande mot bakgrund av den kraftiga underrepresentationen jämfört med befolkningen i stort där mångfaldsrekryteringen i stället borde ha accelererat avsevärt kraftigare än tillströmningen av migranter över gränsen.
Det ifrågasätts nu om hudfärgsfrågan inte har varit tillräckligt prioriterad och om inte arbetet behöver skruvas upp ytterligare rejält. Petterson ursäktar sig med att man ”sökt med ljus och lykta” och ”breda kampanjer” efter migranter att anställa men inte lyckats hitta särskilt många som uppfyller ens de idag lågt ställda kraven på att antas till polisutbildningen.
Ett problem som Pettersson identifierar som hämmar mångfaldsarbetet är att man måste vara svensk medborgare för att få bli polis. Det kravet tycker Pettersson är något ”vi har missat lite grann i diskussionen”. Fyra av tio invandrare som söker till polisutbildningen är utlänningar utan svensk medborgarskap. Om regeln ändrades skulle mångfaldsmålen enligt Petterson nästan helt kunna uppnås, man skulle snabbt kunna komma upp i 21-25 procent icke-vita inom kåren, bedömer han.
Bidragande till att siffran inte stiger mer än den gör är enligt Pettersson att en större andel migranter faller ifrån under utbildningstiden jämfört med vad som är fallet med etniskt svenska sökande. Invandrarna underkänns betydligt oftare, något som indikerar att man för den gruppen inte håller lika hårt på kraven vid intagningen som för svenskar.
Invandrare ”missgynnas”
Pettersson har också andra hypoteser om varför det är på det här sättet. Bland annat menar han att migranter på olika sätt kanske ”missgynnas” i prövningen, eventuellt med rasistiska förtecken. Han tycker också att lägre kompetens på andra områden borde kunna uppvägas mer av att vara tvåspråkig än vad som är fallet idag. Vidare tror han att man får en större del av bottenskrapet när det gäller invandrare jämfört med svenskar och att de dugligaste migranterna i större utsträckning än de dugligaste svenskarna söker sig till andra utbildningar.
En ytterligare anledning som Pettersson spekulerar i är att polisen i det forna hemlandet ofta förknippas med korruption och att vara hantlangare åt en auktoritär statsmakt, vilket gör att man ser negativt på polisyrket även i Sverige. Det hjälper inte heller situationen att opinionsbildare på vänsterkanten och rasidentitära grupperingar pekar ut den svenska polisen som rasistisk och fascistisk.
Polismyndigheten har nu för ett okänt antal miljoner skattekronor kallat in dyra och prestigefyllda konsultfirman Price Waterhouse Coopers för att göra en ”fördjupad analys” av såväl antagningen till polisutbildningen specifikt som myndighetens mångfaldsarbete generellt. Det finns inget datum satt när den för skattebetalarna kostsamma externa analysen ska vara klar.
Etnisk polisförening
Polistidningen lyfter också fram det mångfaldsarbete som föreningen Eklöven ägnar sig åt. Det är en etniskt separatistisk förening för poliser med invandrarbakgrund ledd av Martin Lazar från Irak vars verksamhet är fokuserad på en sak: att poliskåren ska få en större andel migranter. ända upp högsta ledningen. Lazar arbetar som samordnande kommunpolis i Botkyrka, där svenskar idag är en etnisk minoritet och den invandringsrelaterade brottsligheten är ett stort problem.
Lazar ser sitt och föreningens arbete som ett initiativ som bara kan förändra på marginalen, Han efterfrågar ”en nationell strategi” betydligt mer långtgående än den som finns inom Polismyndigheten idag för att de polisanställda i exempelvis Botkyrka där han arbetar ska få samma etniska sammansättning som befolkningen som helhet.
I likhet med Pettersson tror Lazar att invandrare bara kan ha förebilder med samma hudfärg, etnicitet och nationalitet som de själva. Han är övertygad om att de måste kunna ”spegla sig” utseendemässigt i befintliga poliser för att vilja söka sig till polisutbildningen. Etniskt svenska poliser menar Lazar inte kan fungera som förebilder för invandrarungdomar.
Infiltration och överrepresentation i brott
Flera infiltrationsavslöjanden där kriminella invandrargäng placerat sina egna medlemmar inom polisen. på häkten, i fängelser och inom advokatkåren har också fått många att ifrågasätta policyn att sätta etniska mångfald i första rummet. Man pekar också på den stora överrepresentation som gärningsmän för allvarliga brott som finns i flera av dessa grupper och den ökade risk det medför att få in kriminella i poliskåren när man rekryterar riktat där de kan finnas brottsaktiva i familjen, släkten och klanen.
Nilüfer Bedir som arbetar inom polisen som civilanställd utredare sitter också i styrelsen för föreningen Eklöven. Hon tycker att det är olyckligt att det nu, i spåren av bland annat spionhärvan med de iranska Säpoanställda spionbröderna Peyman och Payam, efterfrågas skärpta säkerhetskrav för att få polisiära jobb.
Bedir är kritisk till att lojaliteter ifrågasätts för dem som har dubbla medborgarskap och tror att det är sånt som kan skrämma bort många migranter från att söka sig till polisen för en yrkeskarriär. Invandrare kan ”känna sig dömda på förhand” befarar hon och uppleva att man blir placerad i ett ”b-lag” på grund av sin etnicitet, något Bedir beskriver som ”mycket olyckligt”.
LÄS ÄVEN: Polisaspirant Bareq hatar ”äckliga SD-väljare” som bör begå självmord: ”Får tycka vad man vill”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar